Begynnande 30-årskris?

Jag undrar om jag sakta -men säkert- har börjat gräva ner mig i någon slags 30-årskris? Den krisen har varit väntad, hur eller hur, jag menar -finns det någon annan slags livskris som är så erkänd och etablerad som den vid 30? Den åker ju "alla" dit på. Skönt att ha ett namn på sin kris. Men nu raljerar jag mest. Ser inte alls fram emot tungsintheten, grubblerierna, självömkan och känslan av att ha alla känslor utanpå kroppen.

Att inse att man inte har så värst mycket gemensamt med gamla vänner är tungt. En del av tryggheten far iväg, även om jag nog innerst inne haft det hela på känn så känns det ändå hårt. Faktum. När man sitter i samma rum men inte har något att säga varandra. Ändå envisas man med att ses. Men varför? Till vilken nytta?
Mitt liv har tagit de här vändningarna. Andras liv har gått åt andra håll.
Vännerna, eller gamla bekantar? Hur som helst, de har påbörjat det normativa, svenska livet med ring, hus, renovering av kök och nu barn. Jag var hyffsat cool inför allt innan det där med barn.
En känsla av otillräcklighet, utanförskap, åldersnojja, åldersångest. "Men jag då?"
Och "varför inte jag?" Och "vad händer nu?"

Man kan ju inte ångra något i sitt liv. Alla val har gjort mig till den jag är, att ändra ett beslut skulle kanske ha ändrat hela mig.
Men nog känns det som om jag tog fel någonstans på vägen, för här sitter jag i ett skabbigt hus längs skånekusten. Kollektiv. Student. Ensam.
Vad hände med KARRIÄR. FAST JOBB. FÖRHÅLLANDE. ORDNAD EKONOMI. ??
Blä.