Jag vill säga upp mig..

.från att vara förnufig, att känna mig ensam, att tämka på andra. Jag vill bara flyta iväg. Vad är meningen med att bara känna mig ensam, övergiven och att ingen bryr sig?
För en kort tid hade jag jättekul ikväll; gamla minnen, gamla vänner... men så kommer verkligheten ikapp. Jobb. Gå hem med sambon. Barn.
Jag tog bussen hem hakvvägs. Sen fick jag gå hem. Grät nästan hela vägen. Ingen körde på mig, fastän jag var oförnuftig nog att inte ha reflex. Alla missade mig. Fick gå hem själv. Life suck.

Vad är meniningen? Hur avslutar man det?

Målrakan

Känns som om jag befinne rmig på målrakan. Veckan som varit upp över öronen fullspäckad börjar ta slut, idag har jag lyckats fixa en föreläsning, ett föredrag om utbiildningen, ett styrelsemöte, ett Kårmöte och skriva ett PM. *yay*
Ett möte kvar, två föreläsningar -sen bär det av hemåt!! PÅSKLOV! Eller, snarare påskledigt. Lite projektarbeten att fixa.
Tentorna förra veckan klarades, premiärtalet på Gemensamhetsfesten gick bra och årets första grillfest fixades igår. Det är ju vår!!
Förberedelserna inför Karnevalen har startat, om en månad är det Byggvecka, Karneval, Vårbal och en massa skoj! Tänk vad livet kan vara fyllt av roligheter ibland..!

Gråa hår

Ånejånejånej. Mitt första gråa hår är lokaliserat -i luggen! Inte okej! Det bygger ju inte alls på min åldersnojja.
Jag undrar vad det ska bli av mig.

Vardagslyx att vara hemma en måndag. Tentan känns stundvis okej, ibland inte alls. Men jag vill tro att jag kommer klara den iallafall.
En vecka med tentor, en fest, sen en vecka med möten, besök och en massa bestyr. Och sedan påskledigt i tio dagar!

Jag är trött på den inskränkta, fastkörda miljön. Inga vettiga diskussioner, självcentrerat med fokus på den egna tillfredsställelsen. Ingen önskan att förbättra för andra, om det inte inkluderar den egna personen. Människan är egoistisk. Så även jag. Men det lär ju finnas olika grader av det ena och det andra.
Jag vill diskutera, visionera, få mothugg utan floskler. Bortanför manligt och kvinnligt, fylla och erövringar.
Kulturutbyte, frågeställningar, influenser. Det känns instängt. Jag klarar inte av den där lilla världen som är så stakt traditionsbunden. Jag vill nåt annat!
Det har jag kommit fram till i helgen. En annan sak jag kommit fram till är at det inte hjälper att stånga sig blodig mot en vägg som vägrar ge med sig. Att prata för döva öron. Någon kanske lyssnar, men det blir segt i längden att inte få respons, eller likgiltighet. Jag upplevs som jobbig, besvärlig, onödig och obekväm. Och ändå är jag så lite, lite av det där jämfört med verkliga kämpar.
Bönder är konservativa. Uppvuxna konservativt. Utbildade konservativt. Och jag tycker att det behövs en uppdatering!

Stugvärme

Det är inte mycket just nu som kan slå känslan av att låsa upp stugdörren. Det luktar hemma, ser hemma ut och är hemma!
För en gångs skull har jag åkt hem för att tentaplugga, svårt att koppla av på Lusthuset just nu. Ser fram emot påsklovet, men de veckorna fram tills dess är fullmatade med en hel del måsten och min vana trogen är jag redan lite stressad. Tentor, fester, studiebesök, styrelsen etc.
Skönt att landa hemma, vardagslyx att få en långhelg.

Hästarna fäller vinterpälsen, det är just om kvällarna och det börjar påminna om vår i största allmänhet. Me like!
Efter påsklovet är det London-dax, byggvecka och helt plötsligt slutet av terminen. Tiden på Alnarp går fort!
Ska försöka ta tag i mig själv, bli mindre moraliserande och mer tillfreds. Jag har ju liksom testat det här mediokra deppandet alldeles för många år och det har inte hjälp ett smäck! Inte så många sura miner, får försöka ta efter många av mina glada huskompisar istället. Någon sa att "oroa sig över sådant som inte hänt är som att betala ränta på ett lån man inte har". Sant.

Begynnande 30-årskris?

Jag undrar om jag sakta -men säkert- har börjat gräva ner mig i någon slags 30-årskris? Den krisen har varit väntad, hur eller hur, jag menar -finns det någon annan slags livskris som är så erkänd och etablerad som den vid 30? Den åker ju "alla" dit på. Skönt att ha ett namn på sin kris. Men nu raljerar jag mest. Ser inte alls fram emot tungsintheten, grubblerierna, självömkan och känslan av att ha alla känslor utanpå kroppen.

Att inse att man inte har så värst mycket gemensamt med gamla vänner är tungt. En del av tryggheten far iväg, även om jag nog innerst inne haft det hela på känn så känns det ändå hårt. Faktum. När man sitter i samma rum men inte har något att säga varandra. Ändå envisas man med att ses. Men varför? Till vilken nytta?
Mitt liv har tagit de här vändningarna. Andras liv har gått åt andra håll.
Vännerna, eller gamla bekantar? Hur som helst, de har påbörjat det normativa, svenska livet med ring, hus, renovering av kök och nu barn. Jag var hyffsat cool inför allt innan det där med barn.
En känsla av otillräcklighet, utanförskap, åldersnojja, åldersångest. "Men jag då?"
Och "varför inte jag?" Och "vad händer nu?"

Man kan ju inte ångra något i sitt liv. Alla val har gjort mig till den jag är, att ändra ett beslut skulle kanske ha ändrat hela mig.
Men nog känns det som om jag tog fel någonstans på vägen, för här sitter jag i ett skabbigt hus längs skånekusten. Kollektiv. Student. Ensam.
Vad hände med KARRIÄR. FAST JOBB. FÖRHÅLLANDE. ORDNAD EKONOMI. ??
Blä.