Ridskoleminnen

Mamma har konventerat en del gamla VHS-band till DVD, så nu går det att kolla på en massa gamla filmer! Det mesta är inspelat 90/91 så det blir ett rejält perspektiv på tiden. Gissar att det var då som videokameran var ny, en sån där stor så att det såg ut som om en tv-station kom vandrande.
Man minns ju, men ser samtidigt sig själv som 10-åring och alla runt omkring nästan 20 år yngre.. farfar levde, morfar var fortfarande verksam, farmor spexade. Jättekul att se, men jag inser hur gamla de egentligen är. Som när jag ser morfar som pigg 70-åring hoppar ner från traktorn.
Och så har mamma filmat mig på ridskolan, KRS. Jag säger bara oh. my. god.
Jag på Cindy, sen kom Alexander, Dunder och Dixie. Jag präntade in varje namn för jag målade och ritade alltid hästar, boxar, stall och mer hästar..;o)
Jag minns nog nästan hela spiltraden; Cindy (allas favorit), Jumsie (med glosöga), Dina (var unghäst då..), Sacke (äldst och kaxigast, stått på ridskolan hela sitt liv), Legat (polsk imp, tyckte han var ful..), Finess (står numera här hemma i stallet!), Olivia, Dunder (nordsvensk tillika voltigehäst), Lilleman, Alexander (flugskimmel, nån arabtyp, ganska elak, han var jag rädd för), Malva (min favorit), Dixie (den söta med bäs) och så Knutte (den obligatoriska fjordingen). I gamla stallet minns jag Klimpen och Aramis, de "stora" hästarna som stod i box. Man fick alltid statuspoäng i stall-tjej-ligan om man fick en av dem tilldelade.
Det fick aldrig jag, och det tog jag som att jag inte var duktig nog. Nu i efterhand förstår jag att a) jag var för liten, men mina spinkiga ben och b) jag var alldeles för rädd och feg.
Jag valde alltid Cindy på min önskelista, precis som alla andra. Inte för att jag ville ha henne egentligen, för jag föredrog Knutte. Det var lagom fart tyckte jag.. nämligen ingen alls. För jag var rädd för att galoppera.
Man ser på filmen att jag gör små halvhjärtade försök att fatta galopp när "och så kommer ni fram i väääänster, kort, galOPP" ljuder i ridhuset. Cindy travar på, jag stoppar upp hela gänget och ställer mig i mitten. Vi gör ett försök till, vilket slutar med att min ridlärare fick springa vid sidan och dra med sig Cindy. När hon släpper så galopperar vi två och en halv meter innan hon slutar igen och jag sparkar på med små myggsparkar. I slutet får vi gå ut i paddocen och där lyckas jag galoppera på en liten volt. Minns vilken frihetskänsla man fick då man fick rida ut ur ridhuset, känna vinden, och ut i paddocen. Det var inte ofta det hände. Då kände man sig som en profisionell ryttare, eller, jag låtsades iallafall.
Nästa filmsnutt är tre år senare, då har jag kaxat till mig rejält och fått min egna ponny Okey. Vi galopperar runt, runt, runt i den nybygda paddocen och hoppar ett och samma hinder minst 15 gånger. Det höjs 5 cm per gång tills vi nått den magiska gränsen 1 meter. Okey river gång på gång, men envis som jag är så håller vi på och nöter tills vi tar oss över. Kvantitet framför kvalitet..;o)
Lasse och Mette hade sina sommarhästar Bella och Prinsen också. Undrar om det fortfarande finns, att man ringer till en hästhandlare och hyr hem en häst för sommaren?
Så gjorde de här, vissa sommrar var vi 3-4 stycken, värsta ponnyligan. Snacka om Wahlströms-sommrar..!
När man ser sånt här så känns det som om man levt ett sånt där liv som finns på film, svensk sommar när man var barn..
Nu ska jag kika vidare på dråpliga, roliga och nostalgiska filmsnuttar!