När tillvaron inte är helt okej.

Nej, min tillvaro är inte helt okej.
Tre veckor kvar på terminen, det är massvis som ska göras innan dess.. tentor att skriva, framför allt tentor att läsa in, och uppgifter som ska skickas in.
En ensamhetskänsla utan dess like gör att tårarna hänger i ögonen och det mesta kan få mig på ganska tråkigt humör. Ingen att luta sig mot. Ingen som hälsar på.
Ett styrelsearbete som jag hade önskat skulle innebära mer entusiasm och vilja.
Uppsagda från huset. Måste hitta nytt. Helst något som innebär 25 rum. Tråkigt att vi råkar bo i en av landets mest expanderande regioner..=(
Men oron som gnager mest är min häst. Hans kompis fick somna in i veckan och nu befarar jag att han kommer bli ensam till hösten -och det går ju inte! Frågan är vad jag ska göra nu då.. 19 år, lite skraltig men med stor livsgnista. Jag bor i Skåne. Stallet finns hemma. Kan inte begära allt för mycket av mamma. Tanken att låta även honom somna in finns, men det känns så cyniskt -han mår ju bra och kan leva länge till! Nu önskar jag mig hem. Det är nu jag skulle ha unghästen och Piazzo som sällskap. Jobb. Bo i stugan.
Och hur i hela friden tänkte jag när jag satte denna vansinniga idé i rullning om att jag skulle ta över gården??
Hur ska jag kunna fixa det? Inte går det att göra det själv heller. Men själv, det är just det jag är. Själv, ensam, solo, singel, på egen hand. Blä.
Och jag har redan börjar sörja min häst fastän inget är bestämt.
Tillvaron är inte okej.