Att njuta av stunden.

"Jaa... Det är det här med sommarn... vår fina, svenska sommar. Sommarn är så kort, lek den inte bort! Näe...
Det börjar redan i April. Då är det först tussilago och blåsippor och koltrastar i motljus, och blå skymmning, och röken av löven som de bränner i trädgårdarna.
Och då tänker jag såhär: Tar jag... Tar jag till mej det här nu? Missar jag ingenting? Är jag med?Och sen brakar det loss i Maj. Maaj.. Maaaj!
Det är då det är som finast, det säger alla! Då gäller det att ligga i och njuta som en skållad råtta, dygnet runt. Gullviva, mandelblom, kattfot och blåviol, för att inte tala om den svartvita flugsnapparen i gökottan.
Picknickkorgen med det nybakta brödet som jag gjort alldeles själv och örterna som jag har planterat och vänt upp och ner på hela landet för att så grönsaker för hela årets behov. Och oljat in utemöbeln samtidigt som jag strövat runt i Gamla stan med min svagt rosa scarf knuten sådär fräckt ni vet, och med min midsommarförälskelse i handen.
Kastat frisbee, flugit med drake, varit på Rhapsody in Rock, och avslutat Qi-gong-kursen med Femkamp på Gröna Lund!

Och sen.. Sen är det det här med häggen. Jag står där vid häggen och så tänker jag såhär: Tar jag.. tar jag till mej häggen nu? Näe, det måste ju gå att ta till sej häggen ännu mer, så jag går alldeles tätt intill såhär och så viskar jag: Blomma nu häggjävel...!
På ett sådär ömsint och mysigt sätt som man ska. Och klappar på den.
Sen springer jag ut till liljekonvaljerna och super in, och super in, och tänker att Näe, nu skulle jag förstås ha suttit på Djurgården, i Stockholm, med svindyra solglasögon och en stor stark. För Stockholm, Stockholm är ju ändå finast på sommaren, och på Skansen är det Lasse! Lasse! Lasse! Lasse!
Och i stora skuggan spelar Pan, bara en sån sak..
Ahh, sen blir det då äntligen riktig sommar, med sol och bad, och jag njuter och njuter, och ligger i som en förgiftad räv, och så tänker jag såhär: Njuter jag tillräckligt nu? När jag sitter där och plaskar med fötterna från byggkanten... Eller... är jag en sån där som liksom har en glasvägg mellan mej och verkligheten? Verkar jag frånvarande på något vis? Ser jag brun och fräsh ut? Jaha.

Och sen så cyklar jag Gotland runt och seglar på västkusen, fast det faktist kanske är finare med en svensk spegelblank skogssjö.
Firar midsommar i Dalarna, hos de som har en skånsk länga nere i Österlen, hos de som har ett rött torp i Sörmland och hos de som har en stuga vid en orörd fjällsjö. Och så tänker jag såhär: Jaha, nu missar jag sånt där, som att åka till New York på sommarna. Jogga i Central Park eller flirta i Paris.
Sen åker jag till mina kompisar på Panos, hos de som har en gammal bondgård i Provance. Odlar lavendel, och så är jag på en äkta fäbovall, och åker frakttimmer på en flotte i Klarälven och hjälper till med höskörden då, i Kungsan, där juninätterna är alldeles svarta och vibrerar, och hela storstaden vibrerar.
Och hela tiden trär jag smultron på strån! Som en besatt trär jag smultron på strån! Och så tänker jag såhär: Hur ska jag maximera det här med att trä smultron på strån? Hur ska jag veta att jag får rätt sorts upplevelse av att trä smultron på strån?! Jaha.

Och sen blir det såndär fullmåne, och kantareller och kräftor och jag syltar och saftar och ligger i som järven, för nu, nu gäller det att verkligen suga ut det sista! Och på radion spelar de "Skynda att ääälska" och jag älskar och jag älskar och jag älskar och ligger i, och sen blir det lingon och surströmming och sen är det slut.
Och då... Då står jag där och får ångest. För på nåt sätt så missade jag alltihop. Jag lät sommaren svisha förbi såhär bara, utan att göra någonting av den. Det är bara mitt eget fel, jag vet det..
Alltså, det borde ju finnas nån slags terapi för sådant här.. kurser... Och mer forskning! Så att man är säker på att man njuter, när man njuter. Och verkligen får ut någon valuta av livet!"