Jag förstår inte varför gamla spöken och demoner ska dyka upp. Kan man aldrig få lägga saker bakom sig och gå vidare? Eller är det bara mitt huvud som är felkonstruerat..?
Egentligen har nedgången i humör pågott mer eller mindre sen jag kom ner till Skåne, och det verkar inte vilja ge med sig. Botten är inte nådd. Är rädd för att stå nära det där svarta hålet, jag kanske redan är vid kanten?!
Kvällens -årets första, mitt första- kårmöte kunde gått bättre. Osäkert, svajjigt, tyst. Hatar mig själv som gett mig in i det här. På fredag tar jag mitt pick och pack för att åka hem, iallafall fär en helg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar