Jag blir ett unikum

Att åka in i Stockholm i torsdags kändes precis som sit -att komma hem. Det är ju hemma. Glad även över alkisarna utanför Centralen, skönt att se alla möjliga sorters människor ute en torsdagskväll vid halv åtta. Det där folklivet som inte riktigt finna hemma. Mötte upp Sofie på Dubliners, gick förbi China och hamnade just i det vanliga mötet efter insläpp. Det var som vanligt och det käns inte som om jag varit borta.
Fikade mig runt igår, spanade in lite favoritbutiker, hängde på Mosebacke med Ellie (och hamnade på en bisarr spelning med oidentifierad musik..).
Idag har jag varit i min lägenhet och fått badrummet fixat -fogarna har spruckit igen. Fikat på Vurma, fyndat Jenny Hellström på hennes avskedskollektion, hälsat på i galleriet och slutade hela rundan med en vit cheescake på Chokladkoppen!;o)
Ikväll ska vi gå och se My fair lady på Oscarsteatern och sedan drinka på Vampire Lounge med rockabilly-musik!

Jag trivs i Stockholm, och blir det inte så att jag kommer att bo på gården i framtiden så kan det nog bli Stockholm. När jag bodde här så saknade jag landet något makalöst emellanåt, när jag nu flyttat till Kalmar så saknar jag folket, myllret, möjligheterna, kulturen.. det är bara att inse, jag kommer aldrig bli nöjd. Jag vet inte vad jag vill göra. Det är som om alla lever sitt liv medans jag går runt och bara väntar på att mitt ska börja, under tiden bara rusar tiden förbi mig. Tänk om jag "vaknbar upp" som medelålderes och undrar vafan jag har gjort av åren..? Hemska tanke!
Jag får bli ett unikum, jag är nog redan på god väg att bli ett.. jag vill bara kunna rycka på axlarna på alla "måsten" (som jag och andra ställer upp mitt framför näsan) och förväntningar. Men det är väl lika bra att gå in för att vara prinsessan på glasberget ordentligt, jag strävar ofta efter att sticka ut lite sådär lagom och inte för mycket. Och jag sticker ju ut! Jag gör inte som många andra, så jag borde vara nöjd.
Känns som om jag hade ett eget liv i Stockholm, i Kalmar flyter jag mest med och är lite snett ovanför allt. Världen lever på medan jag försöker bestämma mig för vilke dröm jag ska förverkliga först. Och så dagdrömmer jag. Och alla vet att verkligheten aldrig blir som drömmen, så jag blir alltid besviken. Det är en jävligt dålig strategi jag har! Väldigt destruktiv.
Så jag ska baske mig försöka anamma en laidback-attitude och bara strunta i mina egna och andras förväntningar. Livet blir ju inte bättre för det!