Sista dagen på jobbet

Nu är den här, sista dagen på jobbet.. trist värre, för vi har haft det väldigt roligt här i vår källare. Men intensivt. Nu är jag ledig fyra dagar innan tre av oss härifrån åker till Jönköping och SJV på utbildning, nästa måndag börjar vi som blockinventerare i Högsby.. lite ångest för nytt jobb, men så känner jag det alltid. Glad för att få Daniel och Pär med mig!

Igår följde jag med på hopp-clinic för Jens Fredricsson, väldigt inspirerande (och kallt!), nu är jag ännu mer sugen på att rida "på riktigt". Men Piazzo känns faktiskt riktigt fräsch, de små korta rundorna vi gör känns riktigt roliga!

Vår prinsess-tårta av Kalmar län med diverse blåtungor, traktorer, bönder osv..

Jag blir ett unikum

Att åka in i Stockholm i torsdags kändes precis som sit -att komma hem. Det är ju hemma. Glad även över alkisarna utanför Centralen, skönt att se alla möjliga sorters människor ute en torsdagskväll vid halv åtta. Det där folklivet som inte riktigt finna hemma. Mötte upp Sofie på Dubliners, gick förbi China och hamnade just i det vanliga mötet efter insläpp. Det var som vanligt och det käns inte som om jag varit borta.
Fikade mig runt igår, spanade in lite favoritbutiker, hängde på Mosebacke med Ellie (och hamnade på en bisarr spelning med oidentifierad musik..).
Idag har jag varit i min lägenhet och fått badrummet fixat -fogarna har spruckit igen. Fikat på Vurma, fyndat Jenny Hellström på hennes avskedskollektion, hälsat på i galleriet och slutade hela rundan med en vit cheescake på Chokladkoppen!;o)
Ikväll ska vi gå och se My fair lady på Oscarsteatern och sedan drinka på Vampire Lounge med rockabilly-musik!

Jag trivs i Stockholm, och blir det inte så att jag kommer att bo på gården i framtiden så kan det nog bli Stockholm. När jag bodde här så saknade jag landet något makalöst emellanåt, när jag nu flyttat till Kalmar så saknar jag folket, myllret, möjligheterna, kulturen.. det är bara att inse, jag kommer aldrig bli nöjd. Jag vet inte vad jag vill göra. Det är som om alla lever sitt liv medans jag går runt och bara väntar på att mitt ska börja, under tiden bara rusar tiden förbi mig. Tänk om jag "vaknbar upp" som medelålderes och undrar vafan jag har gjort av åren..? Hemska tanke!
Jag får bli ett unikum, jag är nog redan på god väg att bli ett.. jag vill bara kunna rycka på axlarna på alla "måsten" (som jag och andra ställer upp mitt framför näsan) och förväntningar. Men det är väl lika bra att gå in för att vara prinsessan på glasberget ordentligt, jag strävar ofta efter att sticka ut lite sådär lagom och inte för mycket. Och jag sticker ju ut! Jag gör inte som många andra, så jag borde vara nöjd.
Känns som om jag hade ett eget liv i Stockholm, i Kalmar flyter jag mest med och är lite snett ovanför allt. Världen lever på medan jag försöker bestämma mig för vilke dröm jag ska förverkliga först. Och så dagdrömmer jag. Och alla vet att verkligheten aldrig blir som drömmen, så jag blir alltid besviken. Det är en jävligt dålig strategi jag har! Väldigt destruktiv.
Så jag ska baske mig försöka anamma en laidback-attitude och bara strunta i mina egna och andras förväntningar. Livet blir ju inte bättre för det!

Fortsatt jobb

Det ordnade sig till sist, vi fick fortsatt jobb allihopa men tyvärr inte på samma ställe. Hur som helst, jag har helgen på mig att bestämma mig för Växjö eller Högsby. Det är ungefär lika långt att pendla tidsmässigt, men Växjö ligger i Kronoberg och Högsby i Kalmar län. Får klura på det..
Så väldigt skönt att veta att jag har jobb ett tag till iallafall!

Igår var den Kalmar-baserade delen av gamla gänget här på middag, det händer inte så ofta att vi får ihop en kväll sådär, men ibland händer det -och det är så kul! Däremot vet jag inte om jag känner mig lite rädd för att jag inte följer strömmen och är på "samma ställe" i livet som de, eller rent av rädd för att hamna där. Jag vill inte vara den som säger "gud, vad skönt det är med diskmaskin!" eller "jo, vi ska nog ha en carport med förrådsdel.."

Lite Stockholms-längtan, åker nog upp en sväng senare i veckan. Vi ska cleara flex-klockan innan uppdraget är slut så.. Stockholm, here I come!;o)

Vi har tränat!

Japp, jag och Piazzo har tränat idag! I all sin enkelhet dock, utan sadel och i skritt. Men ändå! Gamla kontakten Lee har varit här och han har blivit nålad, undersökt och godkänd -så vi tutar och kör vidare i vårt tempo. Han har kännts superfin senaste månaden och efter några nålar så känns han ännu bättre, tydligen samma gamla problem som han haft innan.
Själv var han så till sig att han gjorde allt möjligt för att få showa..

Vet fortfarande inget om jobb, mer än att Östergötland fortfarande (tror jag) kan vara aktuellt, men jag hoppas på Växjö. Men det kan likväl bli Högsby, Vimmerby eller Västervik. De två sista orterna är ju inte på pendlingsavstånd precis. Tungt att inte veta, att bara gå och vänta.

Göteborg

Fy, vad jag har gnällt mycket här på sistone.. inte meningen! Men det är väl det som är charmen med en blogg, man kan skriva precis vad man vill;o)
Jag och mamma har varit i Göteborg och vänt under helgen, syrran behövde lite prylar i lägenheten. Spartanskt som hon brukar ha det så sov vi på varsitt 1 cm-liggunderlag. *ouch* lite ledbruten idag mao..
Göteborg fick mig att sakna Stockholm lite. Folket på Kungsgatan kändes inte stressande eller kvävande, däremot var det spännande och välkommet med alla människor. Alla stilar, sätt och attityder. Det saknar jag. Vi åt "shoppingbrunch" på ett myspysigt, hippt och väldigt stadsmässigt ställe som hette Soho -bara tanken på att ordet "brunch" skulle förekomma i Kalmar känns långt bort.. jaja, det var en trevlig utflykt iallafall! Kikat på NK, NOA NOA och andra butiker som inte finns just här. Det är det som är charmen med större städer, mångfalden. Sen håller jag fortfarande kvar vid att det finns vinnande kvalitéer med att bo i en mindre stad.

I veckan får jag förhoppningsvis veta om det blir blockinventering i vinter eller om jag ska fortsätta säsongen i Östergötland. Lägenheten är hur som helst upptagen så något ska jag väl hitta på efter nyår.
Har lite dåligt samvete för att jag tidigare klankat ner på julen, det är något jag inte sett fram emot det här året. Det kändes så tomt och tydligt att det är en högtid för barn och med mycket folk, åtminstone för min del eftersom det alltid har varit så. Så nu har mamma dragit igång "operation rädda julen" hemma samtidigt som jag fick ett förslag på en alternativ jul som innebär middag i all sin enkelhet i Stockholm. Vore spännande att testa ett nytt koncept.. men nu kan jag kanske inte smita undan när släkten engagerar sig för att kanske återskapa den där julstämningen som fanns för en 7-8 år sedan då alla var lite yngre. Farmor blir trots allt 95.. bara det förtjänar aktning.

Aussie-möte

Ibland händer det, att man är på "rätt ställe vid rätt ögonblick". Ett sådant var Springbrook farm, att landa på en av alla gårdar i Australien -och träffa släkt. Idag var det liksom lika dant. Enhetsresa med jobbet, Wanås och så Björketorp. Började fundera när vi svängde in mot Tving, tyckte mig känna igen huset -och där var han; Chris från Springbrook!
Visste ju att han skulle vara där i krokarna, men trodde att han åkt hem till Oz igen. Superduperkul! Jag missade hela genomgången av gården, kanske inte så snyggt inför cheferna, men.. jag får ju ändå så inte vara kvar mer än en månad så.. "what the fuck" för att citera Chris. Följde med ut i trädgården och kikade på staket, grindar och en träsoffa (!!) som han gjort. Tyvärr var stoppet kort, men ett roligt möte. Om två veckor åker han tillbaka.
Jag måste se till att åka dit nästa år. Just nu (igen!) så ångrar jag att jag inte fixat visum och åkt, lätt att säga så här i efterhand.. menmen.
Hur bra jag än trivs här just nu, så skrämmer det mig med den inordnade "Svensson-livet". Det är inte jag. Jag passar inte in. Och jag känne rmig utanför. Jag hatar att känna mig utanför. Och nu när jag äntligen hittat ett superjobb med superhärligt folk.. *suck* men tyvärr är det nog inte lösningen att dra härifrån. Det gäller snarare att bita ihop. Men fy, vad tråkigt det kan kännas, just det sociala biten. I det avseendet har inte mycket hänt "på landet", om nu Kalmar räknas som det, sedan före krigstiden. Barn och ordnade förhålladen, det är det som gäller. Och som sagt, jag passar inte in.
Åka med Chris till Australiens östkust vore bättre!;o)