Jag saknar Stockholm..

Nu har den kommit, saknaden. Men det tog minann ett par månader! Det började i tisdags med "Allsång på Skansen", Håkan på scen, soligt och vackra bilder. Och å tänkte jag, att "Skansen var rätt okej ändå.." (det hade jag aldrig tänkt om jag varit kvar där ännu en säsong..) men just känslan av att höra till något så stort, speciellt och vackert. För när jag tänker på Skansen så är det inte våfflorna, måsarna, arga föräldrar, gässen eller de små oisolerade bodarna som är kallare äm någonsin på vintern men varma som attan om sommaren. Nej, jag ser oftast de där sommarkvällarna, som exempelvis Allsången. Fint väder, glada människor.. eller främst höstmarknaden med hästar, månglare, torkade blommor och diskmadamer. Jag undrar hur tanterna har det i år..

Och så Långholmen. Jag bor ju där. Husen, jazzen, stigarna, vattnet. Konstigt nog saknar jag inte lägenheten, iallafall inte ännu. Men så många saker runt omkring. Att gå Hornsgatan ner en sommarnatt. Eller sitta i Trädgården. Mosebackes uteservering. Eller lilla, trånga, varma men ack så mysiga Glenn Miller.

Nog med nostalgi. Föräldrarna har åkt på välbehövlig semester och jag bor på gården. Hästar, hund, grisar, losta, vildhavre, bevattning och gräsmatta. Och blomvattning. Det är vad jag ska göra två veckor framöver! Mörkrädda jag.. Lina kom till undsättning den här helgen, så nu är det väl bara.. 12 nätter kvar. :o)
Å andra sidan, i fredags satt vi ute på Byttan och hade det bra, med livemusik och allt. Vandrade upp till slottet igår, kikade på "superhelgen" på travet. Kalmar är bra det med.

Jag har fortfarand einte funnit mig helt till rätta på jobbet, lite smånervös åt alla håll och kanter. Det där med förväntningar är jobbigt.. men jag gör ju mitt bästa, räcker inte det så är jag inte den rätte för jobbet. Så är det ju. Så jag hoppas och tror att min lägsta-nivå ändå är tillräckligt hög för att göra ett bra jobb. Det är bara tufft att inte riktigt veta hur man ligger till...