Jag är ung!

På kort tid, senast igår, har K fällt kommentaren "vi är ju inte unga längre". Vaddå inte ung?! Jag kommer räkna mig som ung i tio år till (tror jag). Både jag och K är 27 -är det gammalt?! Sen när då?
Det blir så påtagligt nu när de köpt hus, flera av vännerna här snackar om två eller tre sovrum för att ha plats för barnen, inte för dyrt hus för att ha råd att leva på en inkomst + föräldrapenning.. jag känner mig så vilsen! För mig ligger alla sådana resonemang fortfarande en bra bit in i framtiden, om jag öht ens tänkt i de banorna. Det känns så märkligt, även om jag inte hajjar till och tycker det är främmande längre.
Men en sak vill jag göra klart för allt och alla -jag är inte gammal och tänker inte se mig som gammal förrän en bra bit över 30. Eller, äldre snarare. Gammal, det är man efter 70-strecket. Eller, ännu en modifikation kanske -man är så gammal som man gör sig! :o)

Såna här gånger saknar jag väl kanske El Stockholmo där ingen ser sig som särskilt gammal. 35-åringar som lever på studentbasis. Varför göra sig äldre än vad man är?
Det blir så tråkigt låst, i mina ögon iallafall. Bara för att man planerar för barn behöver man väl inte helt lägga om livsbana, även om det absolut krävs en del förändringar.

Nä, jag är som ett udda ufo här. Eller kanske den udda kniven i lådan. Eller vad man nu säger. Men jag har ingen åldersnojja -den klarade jag av vid 25. Men jag är ung, trots att jag är äldre. Summa summarum! ;o)