Mörkrädd

Inte ens jag själv visste att jag var så mörkrädd, i natt har jag nog inte sovit mer än en timme i taget.. det blåste så allt knäppte och lät annorlunda, dessutom är jag inte van vid att ha en hund som snarkar, sparkar och flytta runt i korgen nedanför heller.
Varför känns mörkret på kvällen värre än det på morgonen? Jag tänker sällan på mörkret en tidig morgon, men efter skymning på kvällen så känns det av.. lite märkligt. Men det beror bara på en massa hjärnspöken!

Låg och funderade en massa i natt (för att inte tänka på andra eventuella spöken!) och det kändes lite sorgligt att flytta från Stockholm, och lämna lägenheten. Den är så myspysig och bara min!:o) den är lagom, jag har överblick. 21 kvadrat jämfört med 300 är som.. halva sovrummet här.
Men nu har jag varit ute och gått med Fame och sett gården, och då känns det inte sorgligt längre. Hur jag än gör så kommer jag alltid att sakna något. I Stockholm, Kalmar eller någon annanstans. Det går inte att ha allt på ett ställe verkar det som.

Under julen så har det varit två saker som i stort sett alla har frågat mig om; pojkvän och gården. Pojkvänsfrågan är jag så van vid och jag har slutat att "förklara mig". Jag är singel, punkt slut. Men tillvaron för folk över 25 verkar vara gjord för att vara två. Om man kommer ensam till ett bröllop hamnar man vid barnbordet. Par-kompisarna har parmiddagar ihop, diskuterar husköp och gemensamma resor. Släkten förväntar sig att "det finns någon" men som man inte velat presentera. Och ska jag göra något, som att åka till Köpenhamn, så tolkas ett "vi" som jag och min kille. När jag säger att det gäller kompisar så får jag nästan för mig att det funderas över om jag trots allt inte är flata. Det skulle liksom förklara en massa.
*suck* Den diskussionen har jag redan haft, mina föräldrar påpekade lite fint och nervöst att det är ju också helt okej..
Slutsats: som singel i min ålder så har jag a) en hemlig pojkvän b) inte klivit ur garderoben.
Jag blir så trött.

Det andra är gården. Det står ju helt klart att jag inte kommer att bli heltidsbonde, knappast heller syrran, även om hon faktiskt snart är agronom med landsbygdsutveckling som inriktning.
Ibland har jag lekt med tanken att jag skulle gå driften på Alnarp. Helt omöjligt skulle det inte vara, jag är hyffsat teknisk och är nogrann av mig. På så vis är inte bondelivet främmande för mig, men ännu har det ju inte blivit av..
Det finns inte riktigt i min värld att jag och Anna säljer gården när pappa lägger av. På något sätt måste det bara ordna sig ändå. Men om någon utav oss ska ta över, så gäller det också för den personen att lösa ut den andra.
Skulle gården säljas så vill jag inte bo kvar ens i Kalmar-trakten, då skulle jag nog kunna bo var som helst. Vill inte se den ingå i något stort komplex, vilket allt pekar mot att vårt jordbruk går emot. Om pappa har ork och lust så har vi förhoppnings 10 år på oss att klura ut det där.. och om 10 år så hoppas jag att jag har hunnit med en hel del..!
Man hinner tänka mycket på en sömnlös natt.