Hemma

Så var jag hemma igen. Det är ett märkligt fenomen att jag allt som oftast tycker att det ska bli jätteskönt att få komma hem, men när jag väl är här så känner jag mig rastlös. Men jag trivs ändå..:o)
Det är väl kanske mest känslan av att vara lite på besök mer än att vara "hemma" som inte riktigt passar in i tankarna. Allt blir liksom lite speciellt när man kommer hem såhär.
Och konstigt nog känns det mer självklart att flytta tillbaka hit när jag är i Stockholm än när jag väl sitter här, det skrämmer mig lite att beslutet känns mer definitivt här än där uppe.. på något vis är livet och tillvaron i Stockholm mer på låtsas, här är det "på riktigt".
I Stockholm flyter saker och ting på och jag känner inte att jag behöver ta så himla stort ansvar (mer än att betala räkningar och liknande..) medans här blir det så påtagligt. Kanske för att vännerna här lever så annorlunda mot vad jag blivit van vid.
För när jag sitter i min älskade lilla lägenhet med det alldeles för lilla köket så känns flytten hit ner mer som ett sabbatsår, eller som det försök jag vill ha det till. Att jag testar. Men nu när jag sitter här så känns flytten mer slugiltig, att jag verkligen ska lämna Stockholm. Det känns lite besvärande måste jag säga.. men inget är ju bestämt ännu. Allt är bara tankar och idéer som jag ändras och ändras tillbaka!
Men det är dax för en förändring på ett eller annat sätt.

Jag vet egentligen orsaken till allt det där, för "alla" här hemma frågar hur det är i Stockholm, hur jag trivs och drar sedan slutsatsen "jamen du blir väl kvar där?"
Det är inte självklart för mig att bo kvar i Stockholm, även om det verkar som om när man väl kommit ifrån Kalmar så skulle man väl inte vilja flytta tillbaka? Det är liksom fel att känna sig positivt inställd till Kalmar eftersom alla möjligheter (ska?) finns i Stockholm. Och då blir jag lite osäker på om jag resonerar rätt. Och om jag verkligen kommer att trivas.
Det är ju alltid lättare att idealisera och föreställa sig. Kanske är det så att jag är så pass van vid Stockholm att jag tar så mycket för givet som jag inte tänker på att jag kan sakna?
Jag är nog faktiskt rädd för att flytta ner hit för att sedan inse att det inte var så bra som jag ville ha det till, och att jag sedan drar tillbaka. Då känns det nästan bättre att låta bli och behålla drömmen..