Att önska någon döden

Jag har varit ute hos farmor, hennes syster gick bort i natt. "Jag har önskat henne detta länge. Det var en välgärning.." tänk att behöva önska någon döden för att man älskar denna person. Vivi blev 94 år och har varit dement i nästan 10.
Det ger perspektiv. Min farmor blir 94 efter jul, hennes lillasyster fyllde 90 i höstas. När Vivi, Kajsa och min farmor föddes så hade de ingen rösträtt.
Men farmor var, och är, en riktig tuffing. Hon utbildade sig till vävterapeut och bodde i Stockholm i mitten av 30-talet. Hon cyklade mellan Stockholm och Voxtorp, en liten sträcka på 50 mil.. det hände att hon cyklade till Uppsala också.
Det är roligt att prata med farmor, trots sin höga ålder är hon alldeles klar. Vi pratar dagsaktuella saker och jag tänker inte på att hon föddes 1914. 1914!!
Samtidigt är det häftigt, hon går fortfarande på syjunta nere i församlingshemmet, de drar in pengar på broderier, kyrk-kaffe och annat som de sen skickar "till missionen" som hon säger. Hon var med då hela folkrörelsen bildades, hon har varit aktiv i CKF (centerns kvinnoförbund) hela livet och alltid pysslat. Hon fick vår skola byggd, hon satt i komunstyrelsen då Ljunby fortfarande hade en och hon styr och ställer fortfarande.
Hon är en krutgumma! Jag känner mig priviligerad som har en sådan farmor. Det är som syrran säger, hellre ökänd än okänd..:o)