Ensamhet

"Ja, jag är inte förvånad! Ensamhet verkar vara din grej" -sa en kompis till mig igår.
Är det så folk ser på mig? Att jag valt att vara ensam och är nöjd med det? För så är det inte!
Jag avskyr det, från att ha varit något som bara blivit, till något som maler hos mig ofta. Jag har inga problem med att gå på bio, en spelning eller något annat ensam. För om jag vill göra något, varför måste jag ha någon annan med mig? Men från att göra det till att leva ensam, det är ju något helt annat!

Komentaren ovan är från en kompis som jag minns var på jakt efter pojkvän under ganska många år -visserligen är hon lite äldre än mig- men spela roll. Nu lever hon i ett samboförhållande, köpt gemensam bostadsrätt och jobbar.
De flesta av mina vänner lever i samboförhållande. En annan kommentar, som kommit från olika håll av olika kompisar är detta om min lägenhet. Här i Stockholm är boendet ett samtalsämne för alla, hur man bor, vart man bor, om man ska köpa, lånelöfte och annat. Hur som helst. Konversationen som ofta kommer upp är:

"Men du trivs bra i din lägenhet?"
"Ja" svarar jag, eftersom jag verkligen gör det, både med läget och i huset.
"Ja, det är klart. Du är ju ensam, då behöver man inte större."

Jag vill snart skrika när jag hör det. Det ger mig samma mindrevärdskomplex som när utbildning/jobbtillgång och framtidsplaner kommer på tal.

Stockholm sten-sänker mig! Jag vill inte vara ensam, jag vill inte hitta på saker på egen hand och jag vill inte bo ensam. Och jag vill inte bli påmind om min ensamhet.
Någon som tror något annat tror fel.

Jag har nog ofta valt att vara ensam, hade jag inte varit ute i stallet under hela tonåren vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Kanske hade jag haft ett större umgänge, kanske inte. Men hur som helst var jag fullt nöjd med det jag gjorde.
Här i Stockholm har jag försökt hitta på det mesta för att a) träffa folk b) ha något att göra.
Medryttare, stalltjänst, dagmatte, jobba... jag underskattar inte mina vänner varken här eller hemifrån. Men jag märker att saker och ting ändras, allrahelst när omgivningen lever i tvåsamhet. Det finns liksom inte lika mycket tid för så mycket annat, och själva är de ju sällan ensamma heller. Men för mig som är det så är det skit. Även om jag kommer bra överrens med allas pojk- och flickvänner.

Innan var Stockholm bara roligt, men umgänget har helt klart "sambofierats" rejält, inte minst sen jag kom hem från min resa. På tal om resan. Många undrar om jag inte träffat någon australiensare.
"Hur är de australiensiska männen då? Är det något att gifta sig med?" eller "Men du, träffade du ingen då?"
Jag hade gärna träffat en austarliensare, då kunde jag få en del av det där fantastiska landet. Men inte.
Nu ska jag gå och fika, själv. Hur många är lediga på en måndag? De som är det har fortfarande semester från sina jobb, och har därför bestämt att spendera sista semesterveckan med sina respektive. Det hade jag nog också gjort.

Jag är nog på god väg att förvandlas till en bitter tant!